Det är bara en halvtimme kvar, sedan drar jag till flygplatsen och lämnar ett underbart Marbella (sista frullen häruppe!) för ett lika underbart Leksand (hoppas jag!).
Från värmen till kyla – men förhoppningsvis till samma intensiva träning.
Drar nämligen direkt från flygplatsen till Masesgården där jag ska träna en helg tillsammans med min vän Ulrica som kommer ner från Sundsvall.Vi ska träna, äta och skvallra oss igenom helgen och jag antar att tiden kommer att gå lika fort som den gjort härnere i Spanien.
Vi avslutade gårdagen med ett stenhårt bopdypump-pass innan vi tillsammans med vännerna och deras vänner hade avskedsmiddag med så mycket skratt att jag hade träningsvärk i kinderna när jag gick och la mig sent i går.
För er som inte vet kommer jag från Hudiksvall och i flera år har jag skrivit krönikor en gång i månaden i Hudiksvalls Tidning. Nu har jag inte skriit sedan innan operationen – men i dag gör jag comeback.
Bjuder på HT-krönikan här nedan – nu väntar flyget!
Kram!
Krönika i HT den 22 nov:
”Jag låter solen värma min kropp där jag ligger i soffan intill poolen. På huvudet har jag en solhatt som ska skydda mot solens strålar och jag kommer på mig själv att skratta. Skulle jag behöva skyddas mot strålning? Jag som inte inte gjort annat än strålats under den här märkliga hösten?
Men jag lyder lydigt läkarens order att inte utsätta ärret som löper från toppen av skallen ända ner mot baksidan av örat för sol.
Ärret gör inte ont längre. Det är fortfarande lite svagt rött, och jag väljer att se det röda som en helande färg. Kärlekens färg. Livets.
För jag känner hur blodet bubblar i mig. Som kolsyra.
Hur kraften och styrkan återvänder.
Håret på ena sidan är borta, rötterna tålde inte den dagliga dosen av strålningen mot hjärntumören som sedan i somras har dominerat mitt liv. Håret gav upp efter två och en halv vecka och rasade av i omgångar, men talet finns kvar. Läkarna sa att det också skulle påverkas, men pilutta dig tumören, jag pratar nästan lika fort som innan operationen.
Fortfarande 1000 ord i minuten, säger mina vänner.
Jag halvligger i en soffa i Spanien och summerar de senaste månaderna av mitt liv.
Livet som jag – när jag fick hjärntumörbeskedet i somras – trodde skulle vara slut vid det här laget. När det var som mörkast, när jag föll handlöst ner i ett svart hål av ångest, när jag skrev listor om vilka utgifter jag hade varje månad så att det inte skulle bli något strul med lån och hyra om jag aldrig skulle vakna upp efter operationen. Duktig flicka, lämna inga lösa trådar efter sig.
Den där bottenlösa förtvivlan över att jag aldrig skulle få se mina barn växa upp.
Jag vet fortfarande inte vad som händer i framtiden – men jag har accepterat det faktum att jag inte kan påverka det. Först i februari vet läkarna hur strålningen har gått, om hjärntumören blivit lika däckad som hårrötterna.
Och fram till dess njuter jag av livet inte alls tog slut den där dagen i juli när läkaren sa orden jag aldrig glömmer: ”Du har en tumör i din hjärna”.
Jag njuter av att känna hur kroppen fungerar igen.
Mitt hjärta känns större än innan operationen. Det är som att det är sprängfyllt av tacksamhet och lycka över allt stöd från gamla vänner, skolkamrater, kolleger och fullständiga främlingar som följt min kamp mot tumören via sociala medier. (Ur djupet av mitt hjärta: TACK!)
Jag är stolt över att jag lyckats behålla fokus under den svåraste perioden i mitt liv. Jag har bara lagt energi på saker jag kunnat påverka: Min fysik. Min inställning.
Matchen är långt ifrån över, jag vet, men jag tar inte ut några bakslag i förtid. Jag känner mig som en coach i medvind.
Jag lever.”
