Jag var visserligen förvarnad om att effekten av strålningen skulle fortsätta trots att jag muckade i torsdags, men jag hade inte riktigt föreställt mig med vilken styrka.
Jag hade inte riktigt förstått att jag bara skulle bli tröttare och tröttare och att håret skulle fortsätta att lossna – men så är det.
I dag fick jag till och med gå och lägga mig på eftermiddagen för att det inte funkade längre, och det har jag inte gjort sedan i början av september.
Tålamod tänker jag, tålamod för tusan, men ibland sjunker jag ändå ner i ett svart hål av mörka tankar. Det är då alla underbara pepp-kommentarer betyder att jag ändå – till slut – orkar komma upp ur det där hålet.
Jag har turen att både ha fantastiska vänner och underbara Topphälsa-läsare, ni drar mig upp såna här dagar. Med det ni skriver, skickar (tack Jane för den passande väggskylten!) eller bakar. Jo, jag är helt fascinerad om att så många vänner till mig visat sig vara ena fenor till att baka – var har den talangen kommit från? Varför har jag aldrig fått ta del av det tidigare? ;-)
Här är en skörd av upp-ur-hålet-prylar på slutet; allt från blombuketter till godiskorgar med hembakat till fantastiska muffins som gjorde en blå om tungan.
Passar också på att tipsa om nya numret av Topphälsa där jag berättar storyn om min kamp mot cancern.
Dessutom; här nedan är krönikan jag skrev till Bonnier Tidskrifters intranät i veckan. För er som precis hittat till min blogg.
Nu ska jag vila igen.
Tålamod, Pam. Tålamod för tusan.
Krönikan:
Det har varit en konstig höst.
Varje dag i sex veckor har jag spänts fast till tänderna i en Hannibal Lecter-liknande mask som suttit fast i två järnstänger utan möjlighet att kunna röra mig. Ensam på en brits har jag legat med en ringklocka i ena handen (om jag skulle behöva påkalla hjälp) och en nödöppnare i den andra (så jag skulle kunna dra loss mig om jag skulle drabbas av panik).
I munnen har jag haft en koloss av nåt gipsliknande material som sett till att jag inte kunnat röra en millimeter på huvudet. Att svälja har varit riktigt jobbigt. Att försöka hosta har inte varit att tänka på.
Mina ögon tejpades med specialtejp de första veckorna för att – fråga mig inte hur –- mäta styrkan så att den inte skulle skada synen.
Strålarna som dunkat in i min hjärna på bara en halvmeters avstånd har varit så starka att stora delar av mitt hår har lossnat (vilken tur att jag har en del att ta av!) och varje dos har gett en sådan stark metallsmak i munnen så att jag ett tag trodde att tänderna skulle bli järnskrot och jag skulle vakna upp som Hajen i de gamla Bond-filmerna.
Upplevelsen har inte förmildrats av de karolinska sjuksköterskornas musiksmak.
Dag efter dag har jag tvingats lyssna på Ledins ”Sommaren är kort” och otaliga låtar av Nordman, som dunkats in i hjärnan i samma takt som strålarna. Tänk om de fastnat i hjärntumören nu då? Tänk om jag blivit Nordman-frälst för all framtid? Fan, vad man ska behöva stå ut med…
Nu har den här konstiga hösten precis gått över till en konstig vinter.
Det var strålningsmuck i torsdags, men hur framtiden ska se ut vet inte läkarna förrän i februari. Då först kan man se om strålningen har gjort verkan på tumören som till stor del är kvar i huvudet. Så fram till dess är det meningen att jag ska leva i ovisshet.
Men så länge tänker jag inte vänta.
Min framtid är nutid. Här och nu. Just nu-perspektiv.
Livet blir så mycket roligare om man tar ut bra saker i förskott som min vän Agneta sa när hon dök upp hemma hos mig en vecka INNAN hjärnoperationen med ballonger, bubbel och en kasse partyattiraljer till en fucking-frisk-fest redan i augusti.
Riktigt fucking frisk är jag kanske inte riktigt än, men jag är väldigt nära!
Jag jobbar redan, jag är kalenderflicka i 1,6-miljonersklubbens årliga kalender (plåtad av Bingo Rimér utan att behöva droppa behån, bara det liksom), jag orkar vara off-ice-förälder på sonens hockeycamp (fast det var nog lite på gränsen, 30 åttaåringar i ett omklädningsrum, man behöver inte ha en hjärntumör för att få psykbryt av sånt), jag orkar träna nästan varje dag (mera walks än löpning dock) och däremellan orkar jag vara kär också.
Jodå.
När livet var som tuffast slängde han däruppe in en ny kärlek i tillvaron också.
Sa jag att det varit en konstig höst?
- PAMELA ANDERSSON