När jag började med strålningen tyckte jag att det var skit att man inte fick köra strålningsrace även på helgerna. Ju snabbare allt var över desto bättre menade jag.
Nu vet jag hur mycket de där mikropauserna på lördag-söndag betyder. Det är liksom ”dansa-pausa” som gäller för att man ska orka hålla distansen ut.
Kom hem från ”pausa” (ovan) för bara några timmar sedan och efter att ha sovit (åh, så jag sovit!), tränat (betydligt mindre, kroppen orkade inte så mycket som viljan) och ätit (så nyttigt så jag fick stanna på Max i Enköping på väg hem för att ställa fettbalansen i kroppen tillrätta) på underbara Masesgården i Leksand i två dagar är jag redo för att ”dansa” igen.
”Dansa” i det här fallet ser ut så här:
Tada! Välkommen till entrén på strålningsbehandlingen! Ingen discobelysning direkt, haha. Men bara tre dagar kvar av dansrejset på Karolinska.
Tre av tjugoåtta.
Herregud, jag närmar mig målet och även om jag vet att det inte är läge att sträcka händerna i luften och ropa ”Jag vann!” över hela Stockholms innerstad så tänker jag göra det i alla fall. Jag tänker ta ut segern i förskott, för allt blir så mycket roligare då!
Saken är nämligen den att från och med på fredag börjar den låååånga väntan på ett besked. Inte förrän i februari kan läkarna utröna om strålningen varit lyckad eller inte, och fram till dess får jag helt enkelt lära mig att leva i Limbo-land.
Tja, det ska väl gå det med.
För är det nåt jag lärt mig under den här perioden är det Tålamod.
Detta ord som jag knappt hade en aning om vad det betydde tidigare.
Nu är Tålamodet en vän i vardagen.
Någon att luta sig emot och söka tröst hos när allt annat känns tungt och slitsamt och ovissheten river sår i själen.
Det är Tålamodet jag ska bjuda upp de närmaste månaderna när livet står på ”dansa”-läge.
Och det är Tålamodet jag ska vila mitt huvud emot det är dags för en paus.
Tre dagar kvar.
Ända in i kaklet nu!
