Det är vissa saker man inte vill höra i vissa situationer.
Som när man ska landa på månen och nån säger att en syretank just exploderat (som på Apollo 13).
Eller när man ligger i fastspänd till tänderna, grymt illamående och kämpar emot kräkreflexerna och nån säger att strålningsmaskin har gått sönder men att man inte får ta av sig Hannibal Lecter-masken (som på KS i dag).
Det var högst femton sekunder kvar.
15 sekunder av brummande maskinstrålning av den värsta känn-på-den-tumörjävel-dosen, och allt blev bara tyst.
Efter vad som händes som en evighet kom personalen in med besked:
”Vi är ledsna, men vi har fått ett problem. Maskinen vill inte fortsätta. Servicepersonal är på väg”.
Jag visade med händerna att jag ville ta av mig masken (kan nämligen inte prata eftersom den här jättesaken sitter i munnen) – men icke.
”Du måste ligga kvar, tar du av dig masken måste vi börja om från början…”
Så där låg jag och försökte andas lugnt.
Minuterna gick, och ni som nån gång mått illa och haft en jättegipsställning i munnen utan att kunna ta bort det, vet hur långa minuterna kan vara.
Ljusår, för att prata Apollo 13-språk.
Dessutom inbillade jag mig att något skulle gå snett när maskinen väl igång igen.Tänk om det skulle bli nån slags ketchupeffekt? Personalen kanske satt där bakom järndörren och tryckte gång på gång på on-knappen (som var problemet) utan att nåt hände och så helt plötsligt kom den där on-knappen i gång och dunkade in fyra-fem-sex gånger stålningsdosen i min hjärna utan att någon hann stoppa den?
Shit, 4 x normaldos, vad skulle det kunna göra med hjärnan? Få mig att tappa talförmågan? Närminnet? Ta bort shoppingberoendet på fredagarna?
Tja, inte vet jag.
När strålningen väl kom igång kände jag inte så mycket, men efteråt hade jag ett märke på näsroten (mitt emellan ögonen, ser ni?) efter att ha legat fastspänd så länge.
Jag skakade av mig olustkänslan och åkte direkt till Waynes på Kungsgatan och mötte upp två av mina gamla kolleger – legendarer! – från Expressentiden.
Sella och Petzon, genier, dårar och underbara vänner med stories som jag önskar att ni någon gång får tillfälle att ta del av.
Vi skrattade och ljög i en timme, och allt kändes som vanligt.
Men sen.
Ojojoj – vi snackar strålningseffekt big time!
Först tackade jag nej till en VIP-biljett till galapremiären på nya Bond-filmen i kväll med allt vad det innebar av röda mattan-mingel och party (vanligtvis saker jag uppskattar, men nu är det tydligen som bortstrålat).
Sedan köpte jag en vrålsnygg kavaj på Hunky Dory (visst är den 2-die-for??). MEN jag som inte ens använder kavaj (dvs klänningssuget bortstrålat).
Och innan kvällen var över hade jag yrat om hur jag längtade ut i naturen, jag som egentligen alltid föredragit stan (jaha, asfaltsbarnet bortstrålat).
Vad som väntar härnäst vågar jag inte ens tänka på.
Men innan närminnet ryker vill jag i alla fall tacka på att gratta min olyckssyster från behandlingsrum 1 på Karolinska som i dag ”muckade” efter 28 dagars strålning. Lycka till, D, och tack för alla pratstunder i väntrummet! Det har betytt mycket att få dela med sig om alla tumörturer med någon i samma situation. Kraaaaam till dig!
Nu ska jag gå och sova.
Japp, nattsudderi-genen som fucking bortstrålat.
Herregud…
