Bilden på Facebook den 15 juli 2012.
Fem dagar har gått sedan dödsdomen och jag ser på bilden av mig själv.
Mycket hår, lockar som ännu inte skadats av strålningen utan bara var blekt av sommarsolen. Ett träningslinne som jag inte längre kommer i, jag hade inte fått i mig så mycket mat de fjorton dagarna och tappade mycket i vikt på kort tid.
Förutom min familj och bästa vänner vet fortfarande inga andra vad som har hänt. Jag har inte berättat, inte bloggat eller gått ut i tidningen än.
Jag lever i en egen bubbla av skräck och panik – men på bilden ler jag.
Jag ser in i mina ögon, zoomar bilden så mycket jag kan och ser något som ingen annan upptäcker.
Sorg. Rädsla.
Men också förvirring.
Hur ska det här sluta? Hur länge har jag kvar?
Ingen visste om cancern i min hjärna
Jag minns känslorna, men trodde aldrig att jag fyra år senare skulle sitta och se bilden av mig själv som jag lade ut på facebook med det kryptiska budskapet: ”When the going get tough, the tough gets going”.
Såklart att det syftade på beskedet jag precis fått, att jag hade en tumör i min hjärta som inte gick att operera bort. Men det kunde ju lika gärna ha syftat på vikterna på gymmet jag befann mig på.
Hur orkade jag försöka vara fyndig?
Hur orkade jag le?
Tja, det kan man undra.
Jag trodde ju att jag skulle dö, jag visste bara inte om det skulle ta några månader eller ett halvår, men jag hade hittat ett mål att hänga upp hela min tillvaro på.
Jag skulle träna.
Träna för att bygga upp styrkan både fysiskt och psykiskt och det var det enda som betydde något då. Träningen skulle ge mig en hjälpande hand när döden närmade sig, min fysiska styrka skulle skydda mitt inre och jag tränade som i trans.
I mina ögon ser jag att chocken inte riktigt släppt än, och jag minns att jag var som en robot. Körde kroppen så hårt som Christer sa att jag skulle, sedan sov jag som ett barn om natten. Trött av timmar av träning tackade jag min kropp som orkade köra 3-6 timmar om dagen, vore mig så slutkörd så att jag inte ens orkade ligga vaken och gråta.
Jag somnade på Christers arm, ibland mitt i ett samtal, bara för att gå upp nästa dag och fortsätta att bekämpa det onda.
Jag som en soldat i jakten på livet
Ett, två. Ett, två.
Soldat-Pam trampade vidare i jakten på ett liv och varje träningstimme var ett anfall mot cancern som invaderat min hjärna. Jag gick undan och bröt ihop när ingen såg. Bakom knuten på huset. Tryckte tillbaka tårarna i maskinerna.
Ett, två. Ett, två.
Inte tänka på döden, inte tänka på barnen. Tänka liv, tänka vikter, tänka hjärta, lungor och syreupptagning.
Det värker lite i hjärtat när jag ser den här bilden.
Den glada uppsynen och de rädda ögonen.
Om jag vetat den dagen på gymmet att allt jag gjorde var rätt, att den träning jag gjorde i den mentala soldatuniformen gjorde all skillnad i världen kanske jag låtit leendet nå ögonen.
Cancern har förändrat så mycket
Mitt hår är mindre i dag, allt har inte växt tillbaka. Cancern har förändrat så mycket.
Kroppen orkar inte träna lika hårt som för fyra år sedan, men jag kämpar vidare samtidigt som jag unnar mig perioder av återhämtning.
Jag är stolt över att jag orkade ta ett tidigt beslut. Jag är stolt över att det var det rätta beslutet.
Och när jag skrattar gör jag det på riktigt.